tisdag, 25 september, 2018

Månadens andakt: syskonskap – samhörighet mitt i olikheterna

Månadens andakt: syskonskap – samhörighet mitt i olikheterna

september 3, 2018 Publicerad av Kommentarer inaktiverade för Månadens andakt: syskonskap – samhörighet mitt i olikheterna

Text: Mia Ström, distriktsföreståndare EFS Mittsverige

Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig”. Joh 11:28

Marta viskade. Ett under av obemärkt dignitet, detta att Marta viskade. Hon som nog inte hade så svårt att höja rösten och tala om var skåpet med rätta skulle stå. Hon som utan förbehåll förebrår Jesus för att han inte kom i tid för att rädda deras älskade bror Lasaros. Hon som nog retat sig till vansinne på sin systers olikhet vid många fler tillfällen än den där gången Maria satt vid Jesu fötter.

Systrar var de, Marta och Maria, och olika som bara syskon kan vara. Och olikheten fick konsekvenser för deras gemensamma liv. Den skavde och kastade illvilligt grus i relationsmaskineriet både känslomässigt och praktiskt. Marta och Maria, så väldigt olika och samtidigt så nära som bara syskon kan vara.

Alla har vi syskon och alla är vi syskon, varenda en av oss. Alla är vi skapade till Guds avbild, alla hör vi djupast sett ihop, vare sig vi vill eller inte. Som människa är var och en av oss oföränderligt förenade av ett dna som är mer grundläggande än alla andra arvsanlag, oavsett hur lika eller olika vi är. Men att leva tillsammans i olikheten är ofta minst lika svårt som det var för Marta och Maria. När olikheten kommer oss in på livet, när den påverkar vår vardag, vårt samhälle, våra liv, ja till och med krånglar till det ordentligt i smått och stort, då blir det jobbigt att höra ihop. Och när olikheten inte bara handlar om personlighetsdrag och tycke och smak utan om grundläggande värderingar, ja då blir det inte bara jobbigt utan riktigt komplicerat. Då kan det vara frestande att värna ett visst säkerhetsavstånd och undvika onödig kontakt.

Men ibland korsar den provocerande olikheten ens väg på oväntade ställen, långt borta ifrån sociala skyddsmurar och skyttegravar. Det hände mig när jag i somras gick på ett nedlagt järnvägsspår utanför Falun. Det var 33 grader varmt och jag var garanterat ensam om att välja den sträckan för en långpromenad. Trodde jag. Som en svart prick någon kilometer bort närmade sig någon med stora och bestämda steg. Pricken växte och tornade upp sig till ett tatuerat muskelberg på närmare två meter i strumplästen. Imagen var omsorgsfullt på plats. Rakad skalle, obehagliga tatueringar i demondesign från huvudsvålen till tåspetsarna kompletterat med högt och myndigt samtal i mobilen i militärisk ton. En totalt osannolik uppenbarelse i den miljön. När vi möttes hälsade jag glatt på honom (Jag var på retreat, man blir lätt extra vänligt sinnad mot allt och alla då). Jätten hälsade tillbaka med en förvånad och lätt oroad min. Han sneglade på sig själv som om han undrade om han misslyckats så totalt med sin ansats till ett skräckinjagande yttre att han inte ens lyckades skrämma en medelålders ensam kvinna mitt ute i ingenstans till tystnad?

När vi passerat varandra berördes jag av insikten om att denne jätte en gång också varit en liten bebis i sin mors armar. Att han från första stund varit och är sedd och älskad och önskad av Gud. Jag är hans syster och han min bror, kanske inte i tron, men som människobarn till samme Far. Jag gav min nyfunne och oväntade bror smeknamnet ”Pelle”. Det är lika malplacerat i förhållande till hans yttre som hans sommarpromenad, men kanske famnar det inre barn han rymmer.

Ingenting vet jag om hans liv. Jag kan bara gissa och dra förmodat förhastade slutsatser av den yttre gestalt jag mött. Men Pelle följer mig på min inre väg när jag läser om stöveltramp och skyttegravsretorik. Han följer mig på bönens väg som det förklädda barn i skrämselkostym jag tänker att han är. Det hans yttre gestalt signalerar av vi och dom, våld och makt, manar mig däremot att höja rösten till värn för varje barn och syskon, stor som liten, nära eller fjärran. En maning till en nödvändig och livsviktig protest mot det som vill bryta ner och förstöra.

Men den inre bilden av det barn han en gång var, och ännu bär under all yttre rekvisita, viskar varnande att det är skillnad på sak och person. Att det är de förmodade värderingar han personifierar och inte ”Pelle” som behöver ett megafonbröl i örat. Han kommer aldrig att hitta hem, aldrig att komma ut ur sitt skal om han blir bemött som om han är ett med de åsikter han troligen företräder. Någon behöver viska i hans öra att Mästaren kallar på honom. Viska att det finns en annan gemenskap, en annan hemvist än stöveltrampande känggäng. Viska om den Far som varje stund springer honom till mötes medan han själv fortfarande har stövlarna på sig. Springer med öppna armar medan han ropande viskar ”Gör honom fri och låt honom gå” Joh. 11:44b



%d bloggare gillar detta: